Det smyger sig på

Hej! Det här inlägget skriver jag kanske mest till er som inte varit så länge i föräldrar-till-barn-som-kör-kart-branshen. Man skulle kunna kalla det för en liten varning eller kanske bara en föraning om vad som komma skall. Allt blir kanske aningen lättare att smälta då. Vad vet jag.

Jag vet heller ingenting om vad ni andra har för motorbakgrund. Men vår var att den äldste sonen lärde sig rabbla bilmärken innan han kunde säga mamma. En dag får vi se en annons i UNT om att man kan hyra en gokart. Låter skoj tänkte vi och ringde och bokade en kart. Sedan hamnade vi på den där mek-kursen utan att ens veta hur en kart ser ut och resten är historia.


Jag minns tydligt våra första möten med gokartbanan och miljön vid Rörken. Hur vi fnissade åt alla föräldrar som sprang fram och kände på däcken när ungarna kom i mål. Hur vi fnissade i löndom åt någon som tagit med sig stektermometern till banan. Hur vi fnissade åt att många tog med sig ett tält som de slog upp och sedan tillbringade den mesta tiden under taket. Har vi kommit till en cirkus? tänkte vi.

Vi hämtade hyrkarten och åkte för att börja köra. Sonen var eld och lågor från första stund. I depån kryllade det av föräldrar som sprang runt med varsin "serveringsvagn". Det var bara förklädet och servetten som saknades.


-Inte behöver vi någon sån där löjlig vagn, sa vi och använde musklerna istället. Efter en månad hade vi två "serveringsvagnar" i vår ägo.


När jag tänker tillbaka så tror jag det var där allt började rulla på...

Efter att ha tillbringat ett antal träningar och klubbtävlingar i ösregn så köpte vi vårt första tält.
Det var av budgetmodell. Allt annat tyckte vi var onödigt. Efter ytterligare ösregn så insåg vi att det var värt att investera i ett tält av annan modell.

I början stuvade vi in karten i skuffen på vår Volvo. -Tänk vad rymliga Volvos är, sa vi och tryckte igen bakluckan. Det uppkom bara ett smärre problem. Var skulle resten av familjen sitta? Litet senare var vi tvugna tt införskaffa släpvagnen. I den fick både karten, tältet och "serveringsvagnen" plats samt ett antal verktyg som mekanikern påstod var oumbärliga.

Tävlingsteamet kopplade på släpvagnen och drog iväg på tävlingar. De sov i skuffen på den rymliga Volvon och allt var frid och fröjd...

Detta varade tills vi insåg att bara en liten del av familjen fick plats i skuffen. Några veckor senare rullade husvagnen in på garageuppfarten. Detta var dessutom den sista i sin modell som fortfarande hade inbyggd kasettbandspelare och vi var mycket nöjda!

Under sommaren rullade husvagnen många mil med sin mekaniker och föraren.

Under säsongen byttes karten ut till en större modell. Familjen fick erfara att det går att få in en kart i en husvagn med hjälp av svett, tålamod och muskler. Vi fick också erfara att det inte går att få ut den igen...

Ja, ni förstår själva vart det är på väg...

Under hösten såldes husvagnen och in på garageuppfarten rullade bussen. I den rymdes karten, tältet, "serveringsvagnen", lasern, däckavtagaren, extra slicks, regndäck samt en stor mängd oumbärliga verktyg som man faktiskt är tvungen att ha!

Bussen användes flitigt under våren och sommaren och är nu redo att ta sig an den kommande höstsäsongen.

Med detta inlägg vill jag på inget sätt skrämmas eller avskräcka. Jag vill på något sätt bara upplysa eller om man vill förbereda er på vad som komma skall.

Var beredda och lycka till!