Idag hade jag tänkt skriva något om gokart. Men så kom det en massa annat "i vägen". Jag har nämligen råkat slarva bort min mobiltelefon… Förmodligen kommer en gräsklippare hitta den framåt våren genom att motorn plötsligt skriker ilsket och sekunden efter strör små plast- och metallbitar över gräsmattan. Simkortet kommer därmed att pulveriseras och alla nummer till mina vänner försvinner i samma sekund.
Det var bättre förr!
Först fanns det inte ens mobiltelefoner. Man hade en tioöring och senare en tjugofemöring som man stoppade i en telefonautomat om man var helt tvungen att ringa. Telefonkioskerna var stora och bastanta och därmed helt omöjliga att tappa bort.
Någon gång under 80 talet hade min pappa en mobiltelefon stor som ett bilbatteri. Luren satt fast i telefonen med en sådan där skruvad sladd som det fanns på alla telefoner då. Pappas mobil var sååååå häftig! Grabbarna i Miami Vice hade också en sådan. Mobiltelefoner var bara för häftiga killar på den tiden och man tappade garanterat inte bort dem.
Att bära omkring på en tiokilos telefon var inget konstigt. Vid den här tiden bar man också gärna omkring på en ”bergssprängare” i tjugokilosklassen. Ju större desto bättre!
Ett antal år senare ägde Björn en gul ”tegelsten”. Själv hade jag ingen egen mobil men jag beundrade hans starkt! De flesta mobilerna var vid den tiden svarta men Björn hade en gul! Det var ovanligt och häftigt. Mobilerna var fortfarande av den storleken att de omöjligt passade i en byx- eller jackficka. På grund av det så fick människorna som ägde en mobil bära runt på den i en stor träningstrunk. Men det gjorde inget eftersom alla ändå skulle till gymmet och träna. Tappade bort dem gjorde man endast om man glömde väskan på gymmet.
Min första egna mobil var en metallicfärgad sak strax under ett halvkilo. Jag kunde med nöd och näppe pressa in den i framfickan på min anorak. Där låg den tills den olycksaliga dagen då jag inte tappade bort den men väl tappade den... Rakt ner i en hink med skurvatten. Telefonen fungerade aldrig mer men metallicfärgen bestod.
Mobiltelefonerna som kom efter denna hade nu blivit så små (jag vet att dagens ungdomar inte skulle hålla med…) att man hade börjat kunna tappa bort dem. Vi funderade på hur i all sin dar vi skulle kunna trycka på de små knapparna med våra fingrar och hur man skulle se något alls i den lilla displayen. Som tur var hade det kommit ut häftiga hölster så man kunde hänga telefonen i bältet. Det var coolt!
För varje år efter detta så blev mobiltelefonerna mindre och mindre…
Idag är det ingen match att tappa bort en mobil. Det räcker att stoppa ner den i fickan så är den väck mellan två enkronor. Därför är dagens mobiler försedda med GPS. På det viset kan man spåra sin mobil via satellit. Det är bra!
Hemma i familjen är vi fyra stycken. Två vuxna och två barn. Med det så är det runt fyra försvunna mobiler om dagen.
Jag får helt enkelt ta hemtelefonen och ringa till var och en av mobilerna. Sedan springer resten av familjen omkring och spårar ljudet.
Bra idé! tänker ni.
Det är bara det att dagens hemmatelefoner är trådlösa och hamnar lite varsomhelst och med det är de spårlöst försvunna och alla hemmets telefonstationer gapar tomma.
Jag ska köpa mig en telefonkiosk…
