Vår allra första säsong som Gokartfamilj startade vi upp med att hyra en gokart av Micromodell samt en hjälm och en overall. Med det tyckte vi att vi hade allt vi behövde för att åka på träning.
Sagt och gjort. Vi lastade Micron i bilens bagageutrymme (detta var dock en Volvo av combimodell) och så åkte vi mot träningsbanan Rörken vilken ligger endast fem minuters bilväg hemifrån.
Väl där kom en helt ny värld att öppna sig…
Folk lastade sina kartar på någon slags vagn med små hjul och ett stålstativ. Det där verkar onödigt tänkte vi. Det går minst lika bra att hjälpas åt att bära karten fram och tillbaka mellan banan och bilen. Så vi kånkade och bar och armarna fylldes med olja och blåmärken. Det går bra det här, tänkte vi.
I den asfalterade depån hade man slagit upp tält som man stod under. Ska dom tälta? Tänkte vi och fnissade lite tyst för oss själva. Förutom kartarna som stod uppställda i tälten så fanns där diverse tillbehör.
Det var verktygslådor i flera våningar. Fyllda till bredden med skruvar, muttrar, drev, kedjespray, förgasare och så vidare.
Vi har ju både förgasare och drev på karten, tänkte vi, räcker inte det?
Där fanns flera uppsättningar däck av olika sorter och manicker för att få på och av däcken från fälgarna. Vi tittade oss storögt omkring.
Vi såg en mekaniker som sprang ut i depån med en något som såg ut som en sådan där skinktermometer. Men det visade sig vara ett speciellt instrument för att mäta värmen på däcken förstås. Vi fnissade lite sinsemellan. Det där verkar knäppt tänkte vi.
Flera av förarna hade någon slags små datorer fästade under ratten. De körde av i depån och satt och knappade och läste på den lilla skärmen. Ska det verkligen vara nödvändigt undrade man.
Jodå, nog fanns det många onödiga saker där på gokartbanan och vi skulle ju bara köra på hobbynivå. Då behöver vi inte allt det där, tänkte vi.
Eller…
Det tog till exempel endast två veckor innan vi köpte vår första ”onödiga” kartvagn. Detta efter att ha förstått att det är betydligt dyrare att springa hos naprapaten än att inhandla den där lustiga vagnen.
Vi slog till direkt när vi erbjöds köpa en komplett ”onödig” verktygslåda av en klubbkamrat som skulle sluta.
Efter att ha stått ute under en regnig klubbtävling köpte vi vårt först ”onödiga” tält.
Idag skulle det kännas helt otänkbart att klara sig utan lasern för att ställa in framvagnen.
… och att köra utan sin Mycrone eller Alfano, det vore himla trist!
Sagt och gjort. Vi lastade Micron i bilens bagageutrymme (detta var dock en Volvo av combimodell) och så åkte vi mot träningsbanan Rörken vilken ligger endast fem minuters bilväg hemifrån.
Väl där kom en helt ny värld att öppna sig…
Folk lastade sina kartar på någon slags vagn med små hjul och ett stålstativ. Det där verkar onödigt tänkte vi. Det går minst lika bra att hjälpas åt att bära karten fram och tillbaka mellan banan och bilen. Så vi kånkade och bar och armarna fylldes med olja och blåmärken. Det går bra det här, tänkte vi.
I den asfalterade depån hade man slagit upp tält som man stod under. Ska dom tälta? Tänkte vi och fnissade lite tyst för oss själva. Förutom kartarna som stod uppställda i tälten så fanns där diverse tillbehör.
Det var verktygslådor i flera våningar. Fyllda till bredden med skruvar, muttrar, drev, kedjespray, förgasare och så vidare.
Vi har ju både förgasare och drev på karten, tänkte vi, räcker inte det?
Där fanns flera uppsättningar däck av olika sorter och manicker för att få på och av däcken från fälgarna. Vi tittade oss storögt omkring.
Vi såg en mekaniker som sprang ut i depån med en något som såg ut som en sådan där skinktermometer. Men det visade sig vara ett speciellt instrument för att mäta värmen på däcken förstås. Vi fnissade lite sinsemellan. Det där verkar knäppt tänkte vi.
Flera av förarna hade någon slags små datorer fästade under ratten. De körde av i depån och satt och knappade och läste på den lilla skärmen. Ska det verkligen vara nödvändigt undrade man.
Jodå, nog fanns det många onödiga saker där på gokartbanan och vi skulle ju bara köra på hobbynivå. Då behöver vi inte allt det där, tänkte vi.
Eller…
Det tog till exempel endast två veckor innan vi köpte vår första ”onödiga” kartvagn. Detta efter att ha förstått att det är betydligt dyrare att springa hos naprapaten än att inhandla den där lustiga vagnen.
Vi slog till direkt när vi erbjöds köpa en komplett ”onödig” verktygslåda av en klubbkamrat som skulle sluta.
Efter att ha stått ute under en regnig klubbtävling köpte vi vårt först ”onödiga” tält.
Idag skulle det kännas helt otänkbart att klara sig utan lasern för att ställa in framvagnen.
… och att köra utan sin Mycrone eller Alfano, det vore himla trist!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar