Det har hänt att vi tappat hjul…
Det har hänt flera gånger…
Men det har hänt andra också…!
Den första händelsen var vid ett av träningsheaten på Midsommarracet i Hedemora, tre somrar sedan. Det var den där sommaren då det ösregnade under hela helgen. Vi vadade oss fram i decimeterhögt vatten. Men oj så skoj vi hade!
Plötsligt såg vi hur karten stannade mitt på den korta rakan i banans innerspår. Samtidigt förnam vi något som hoppade och skuttade likt en svart panter över körbanan och ut över det höga nätstaketet som omger banan. Så försvann det in i skogen.
Kvar på banan satt sonen i sin kart. Varför kör han inte? Tänkte jag. Någon knackade oss på axeln, - Han har tappat ett hjul!
Familjen tillbringade därefter ett tjugotal minuter i skogen kring Hedemoras Gokartbana. Till sist fann vi vad vi sökte under en gran.
Den andra gången vi förlorade ett hjul var vid en hemmatävling på Rörken. Det gick bra för sonen! Karten varvade och fästet var toppen. Men så med bara två varv kvar började han att sacka efter.
När han kom ut på rakan vid depån så pekade han upprört mot ett av kartens framhjul. Vi såg! Hjulet voblade och såg ut att vilja släpa från sitt fäste i vilken sekund som helst. Vi vinkade frenetiskt för att han skulle köra av. Men han gav oss bara en svart blick, skakade på huvudet och trampade gasen i botten. Bilen voblade vidare.
Sista varvet, hårnålskurvan. Hjulet släppte oåterkalleligen från karten och sonen blev stående vid banans kant. Arg!
Efter det satt hjulen fast ett bra tag. Meken hade förmodligen lärt sin läxa.
Så i år, Rättvik, den långa uppförsbacken. Sonen var nästan uppe på krönet när publiken såg ett svart föremål komma rullande mot körriktningen. Där uppe stod karten vilande på tre hjul.
Det hade hänt igen!
Årets race i Hedemora. Alla delar sitter på plats hela helgen. Så gott som… undantaget en liten fadäs då en sprint på bakaxeln faller ur och hjulet åker inåt på axeln…. Men sådant räknas inte.
Däremot får vi se en annan förare tappa ett hjul under pågående heat. Vi klappar förarens far på axeln och säger tröstande:
-Vi vet hur det känns!
…det gör vi… verkligen!
Det har hänt flera gånger…
Men det har hänt andra också…!
Den första händelsen var vid ett av träningsheaten på Midsommarracet i Hedemora, tre somrar sedan. Det var den där sommaren då det ösregnade under hela helgen. Vi vadade oss fram i decimeterhögt vatten. Men oj så skoj vi hade!
Plötsligt såg vi hur karten stannade mitt på den korta rakan i banans innerspår. Samtidigt förnam vi något som hoppade och skuttade likt en svart panter över körbanan och ut över det höga nätstaketet som omger banan. Så försvann det in i skogen.
Kvar på banan satt sonen i sin kart. Varför kör han inte? Tänkte jag. Någon knackade oss på axeln, - Han har tappat ett hjul!
Familjen tillbringade därefter ett tjugotal minuter i skogen kring Hedemoras Gokartbana. Till sist fann vi vad vi sökte under en gran.
Den andra gången vi förlorade ett hjul var vid en hemmatävling på Rörken. Det gick bra för sonen! Karten varvade och fästet var toppen. Men så med bara två varv kvar började han att sacka efter.
När han kom ut på rakan vid depån så pekade han upprört mot ett av kartens framhjul. Vi såg! Hjulet voblade och såg ut att vilja släpa från sitt fäste i vilken sekund som helst. Vi vinkade frenetiskt för att han skulle köra av. Men han gav oss bara en svart blick, skakade på huvudet och trampade gasen i botten. Bilen voblade vidare.
Sista varvet, hårnålskurvan. Hjulet släppte oåterkalleligen från karten och sonen blev stående vid banans kant. Arg!
Efter det satt hjulen fast ett bra tag. Meken hade förmodligen lärt sin läxa.
Så i år, Rättvik, den långa uppförsbacken. Sonen var nästan uppe på krönet när publiken såg ett svart föremål komma rullande mot körriktningen. Där uppe stod karten vilande på tre hjul.
Det hade hänt igen!
Årets race i Hedemora. Alla delar sitter på plats hela helgen. Så gott som… undantaget en liten fadäs då en sprint på bakaxeln faller ur och hjulet åker inåt på axeln…. Men sådant räknas inte.
Däremot får vi se en annan förare tappa ett hjul under pågående heat. Vi klappar förarens far på axeln och säger tröstande:
-Vi vet hur det känns!
…det gör vi… verkligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar