Bitar som blir över, det är sådär

Den forna veckan har vi inte sett mycket av familjens mekaniker. Han har varit hemma, det vet vi. Han har nämligen varit i carporten tillsammans med ett nytt chassi och en gammal Yamaha som ska plockas ned.

Vi har sett spåren efter honom. En svart rand i badkaret, halvätna mackor och oljiga fingeravtryck på kylskåpsdörren.

En nedplockad Yamaha är precis som en hög med ”Mekano” i all sin glans. Jag gillade Mekano när jag var liten men jag är inte säker på att jag gör det nu. Jag vet inte om meken gör det heller men han har liksom inget val.

En dag kom han i alla fall in en liten stund. Min syster och hennes sambo kom över på en fika. Efteråt så bjöds de högtidligen in under carporten för att beskåda det nya chassit.
Min syster stod och betraktade tingesten en bra stund så där som man kan göra när man inte riktigt vet vad man ska se eller säga. Jag trampade nervöst omkring en bit bakom.

– Ser du nu då, sa meken otåligt.
– Ja, det är jättefint, svarade hon med en viss tveksamhet i rösten.
Så pekade hon med en svag darrning på fingret på… bakbumpern…
*Fail!*

Jag antar att i framtiden får jag bjuda hem henne på fika när meken är bortrest…

En annan dag kom 67:an Micros farsa över på en stunds (många timmars) ”skruvning”. Grabben kom in men farsorna såg vi inte röken av. De stod under carporten med en flaska Fanta och verktygen i högsta hugg.

Det var snällt av 67:an Micros farsa att komma och hjälpa till! Två är bättre än en när man ska identifiera skruvar. Han var dessutom bra på det trots att han bara lekte med Brio i trä som liten. Tack!

Grannen tittade över en och annan gång också. Stod med kaffekoppen och gav goda råd. Sån hjälp är oersättlig!

Flera gånger fick meken åka på små shoppingturer. När man plockar ner en Yamaha så hittar man förstås ett och annat som måste bytas ut. Det är otroligt så sent på kvällarna det går att skaka fram reservdelar ändå.

Måndag klockan 15.12 kom meken slutligen in till oss andra, strålande glad men med avsevärt fler grå hårstrån än tidigare i trakterna av tinningen. Grått är snyggt tänkte jag och visst har han gått ner ett par kilo också!

– Det är klart nu!

15.14 fick jag en sån där konstig blick. Jag råkade väl fråga om det blivit några delar över. Det hade det inte blivit svarade meken med kort röst.
Det var bra det tänkte jag, för bitar som blir över, det är sådär…
Men jag sa inget mer.

Idag tisdag ska det provköras. Jag håller tummarna allt vad jag kan! Jag är trots allt lite stolt över mekens tålamod och ihärdiga skruvande.