Det är tidig lördag kväll och det sista ljuset för dagen är på väg bort. Vi går på en skogsväg i Länna på väg mot den skarpa högerkurvan i Hebopokalens etapp två.
700 meter ditåt var det någon som sa för en sådär två kilometer sedan.
Den första startiden närmar sig och vi skyndar på för att nå den plats där våra bekanta ska befinna sig.
Detta med Rally är helt nytt för oss och vi vet inte alls vad vi har att vänta. Inga förutfattade meningar, inga speciella förväntningar, bara spännande!
Snön har fallit ymnigt hela januari och skogen ligger mjukt inbäddad i ett vitt täcke som reflekterar precis nog med ljus för att vi ska se den smala vägen ringla in mellan träden alltmedan skogen tätnar ytterligare.
Så kommer några män och springer om oss. – Den första bilen har startat! Ropar de och sedan viker de av ut i skogskanten och sjunker till midjan i mjuk snö. Så hör vi motorljudet och följer männen ut i skogen. Strax därefter rusar den första bilen förbi.
Via telefonkontakt får vi veta att vi är alldeles nära den platsen där våra bekanta befinner sig. Vi klättrar upp på vägen igen och rundar ännu ett par kurvor. Det är sedan vi träder vi in i den andra världen…
Skogen är alldeles tyst då vi går genom den sista och minst sagt skarpa högerkurvan. Natten har blivit kolsvart och träden isolerar alla ljud. Man känner sig ensam i världen. Så ser vi det första ljuset från en lägereld. Vi ser människor sitta runt elden och jag tänker genast på Astrid Lindgrens ord: Där är det fortfarande lägereldarnas och sagornas tid.
Det ligger mystik i luften.
När ögonen vänjer sig ser vi fler och fler människor. Spridda lägereldar och klungor av folk som står utposterade ibland träden i sluttningen. Det är nog minst hundra personer där och det känns rätt så absurt. Som i en film där ett UFO landat där mitt i skogen och lämnat av en last med bortförda människor.
Så ser jag ljuset över trädtopparna och strax därefter det djupa mullret från en motor. Det är då hela folkmassan entonigt börjar mässa; Bil! Bil! Bil! Bil!
Den första startiden närmar sig och vi skyndar på för att nå den plats där våra bekanta ska befinna sig.
Detta med Rally är helt nytt för oss och vi vet inte alls vad vi har att vänta. Inga förutfattade meningar, inga speciella förväntningar, bara spännande!
Snön har fallit ymnigt hela januari och skogen ligger mjukt inbäddad i ett vitt täcke som reflekterar precis nog med ljus för att vi ska se den smala vägen ringla in mellan träden alltmedan skogen tätnar ytterligare.
Så kommer några män och springer om oss. – Den första bilen har startat! Ropar de och sedan viker de av ut i skogskanten och sjunker till midjan i mjuk snö. Så hör vi motorljudet och följer männen ut i skogen. Strax därefter rusar den första bilen förbi.
Via telefonkontakt får vi veta att vi är alldeles nära den platsen där våra bekanta befinner sig. Vi klättrar upp på vägen igen och rundar ännu ett par kurvor. Det är sedan vi träder vi in i den andra världen…
Skogen är alldeles tyst då vi går genom den sista och minst sagt skarpa högerkurvan. Natten har blivit kolsvart och träden isolerar alla ljud. Man känner sig ensam i världen. Så ser vi det första ljuset från en lägereld. Vi ser människor sitta runt elden och jag tänker genast på Astrid Lindgrens ord: Där är det fortfarande lägereldarnas och sagornas tid.
Det ligger mystik i luften.
När ögonen vänjer sig ser vi fler och fler människor. Spridda lägereldar och klungor av folk som står utposterade ibland träden i sluttningen. Det är nog minst hundra personer där och det känns rätt så absurt. Som i en film där ett UFO landat där mitt i skogen och lämnat av en last med bortförda människor.
Så ser jag ljuset över trädtopparna och strax därefter det djupa mullret från en motor. Det är då hela folkmassan entonigt börjar mässa; Bil! Bil! Bil! Bil!
Strax därefter dyker bilen upp i den skarpa högerkurvan och folkmassan jublar i en enda stark stämma. Föraren gasar ut på rakan och försvinner vidare bort i mörkret.
Några minuter förflyter innan trädtopparna lyser upp. Nästa bil är på väg. Bil! Bil! Bil! Bil!
Motorn vrålar och förarens kamp för att klara kurvan slutar djupt i snövallen vid vägkanten. Jublet vet inga gränser och inom några sekunder är ett hav av människor runt bilen för att med gemensamma lyfta den upp på vägen igen. Där ekar mellan träden Åhej, Åhå, Åhej, Åhå!
Precis innan trädtopparna lyses upp ännu en gång är bilen loss och föraren gasar vidare.
Vi ser ett hundratal bilar den här kvällen och efter bara en liten stund står vi själva och mässar Bil! Bil! Bil! Bil! Och jag måste säga att trots kalla fötter och avsaknad av varm dryck så har vi riktigt, riktigt kul mitt i skogen en lördagskväll med snö upp till låren!
Vi kommer definitivt att vara med igen men då vid vår alldeles egna lägereld!
Några minuter förflyter innan trädtopparna lyser upp. Nästa bil är på väg. Bil! Bil! Bil! Bil!
Motorn vrålar och förarens kamp för att klara kurvan slutar djupt i snövallen vid vägkanten. Jublet vet inga gränser och inom några sekunder är ett hav av människor runt bilen för att med gemensamma lyfta den upp på vägen igen. Där ekar mellan träden Åhej, Åhå, Åhej, Åhå!
Precis innan trädtopparna lyses upp ännu en gång är bilen loss och föraren gasar vidare.
Vi ser ett hundratal bilar den här kvällen och efter bara en liten stund står vi själva och mässar Bil! Bil! Bil! Bil! Och jag måste säga att trots kalla fötter och avsaknad av varm dryck så har vi riktigt, riktigt kul mitt i skogen en lördagskväll med snö upp till låren!
Vi kommer definitivt att vara med igen men då vid vår alldeles egna lägereld!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar